I november, närmare bestämt den 2:a november så sätter jag mig på tåget mot Sverige. En resa som börjar från Köpenhamn 09.59 och som avslutas hemma i Sverige, Uppsala vid 17.09 om allt går bra med tåg som kommer och avgår i tid.
En resa jag ser fram emot, men ändå inte. Det jag inte ser fram emot är den långa tiden jag skall sitta på tåget, jag älskar att åka tåg absolut men inte i så många timmar. Sen att springa mellan tågen och hitta rätt perronger ja, det är en labyrint i varje gång och ett evigt letande och läsande.
Men jag blir lika stolt över mig själv varje gång jag lyckas, när det gäller att göra sådan här ensam, där jag måste förlita mig på mig själv så blir jag nervös. Jag är en liten feglort av mig i vanliga fall. Så lite stolt blir jag allt när jag lyckas. Jag är nervös hela dagen tills jag når slutdestination och då är jag trött. Att gå en hel dag på helspänn tär på en!
Men för övrigt så ser jag som sagt fram emot denna resa, med allt vad det innebär.
(Nu tycker ni säkerligen ni som vet, att jag är töntig som är nervös för att åka hem till Sverige efter allt som hänt. Jag har ju sovit ute på gatan för sjutton då jag levde som hemlös.)
Men som sagt, jag ser fram emot denna resa ändå. För jag skall äntligen få träffa min son igen, efter 2 år av diverse anledningar som jag inte tänker gå in på, men som sagt hemlösheten var en av alla anledningar.
Jag skall träffa mitt liv, mitt livs kärlek, min enda stora riktiga kärlek. Utan honom i mitt liv så är jag ingenting. Jag skrev här på ett annat ställe att innan han föddes så fanns inte jag, inte på riktigt i alla fall. Jag fanns men jag var inte född. Jag föddes samma dag som han föddes.
Jag skall träffa mamma, min bror och mina vänner och andra syskon misstänker jag. Jag skall till polisen och fixa nytt id-kort. Jag skall till banken och ta ut pengar, jag skall fixa nytt bankkort, bank -id och allt det där. Jag kan ju inte gör det härifrån, måste till Sverige då jag är svenskmedborgare.
Sedan så finns det så mycket annat jag längtar till att göra när jag är hemma igen. Något jag inte gjort på tre år nu!
Jag skall fika, svensk fika! Swedish fika ni vet! Finns inget som kan slå en härlig Swedish fika.
Detta är verkligen något jag ser fram emot. Det är lustigt vad det är man saknar när man bor i ett annat land, det man saknar nu tog man liksom för givet då.
Jag kommer givetvis blogga om min resa, dokumenterar så mycket jag bara kan och filma. Kommer inte lämna er utanför.
